Bland de olika typerna av nonwovens, tvåkomponentfibrer är mycket användbara och används ofta för inkontinensprodukter för vuxna. De är återvinningsbara, hållbara och kostnadseffektiva. De används också ofta i sårvårdsprodukter och hygienprodukter för kvinnor. Dessutom kan bikomponentfibrer färgas och tryckas. Tvåkomponents nonwoven-tyger har utmärkt permeabilitet och flamskydd, vilket gör dem lämpliga för applikationer med hög hållbarhet.
Termiskt bundna bikomponentfiberfiberdukar uppvisar komplexa mekaniska egenskaper. De har bindningspunkter som beter sig som kompositer och har ett nätverk av fibrer som är anslutna. De har rapporterats ha utmärkt vidhäftning, låga smältpunkter och god termisk stabilitet. De är också användbara i värmebeständiga applikationer. De används ofta i produkter för kvinnor, medicinska kläder och blöjor. De har dock inte studerats i detalj.
I denna studie användes en ny modelleringsstrategi för att karakterisera det mekaniska beteendet hos textilkompositfiberdukar. Det nya tillvägagångssättet börjar med att definiera tygets egenskaper och sedan karakterisera de ingående fibrerna. Den använder också diskreta fasmodelleringstekniker för att simulera det mekaniska beteendet hos nonwovens. Modellerna jämfördes sedan med simuleringar med en traditionell FE-modell. Med hjälp av detta tillvägagångssätt utvecklades en parametrisk FE-modell för diskret fas som applicerades på deformation av bikomponentfiberfibertyger. Modellen användes sedan för att belysa mekanismerna som är involverade i deformationen av nonwovens.
Fibrerna modellerades med användning av en diskret fasmodell, men mikrostrukturen representerades inte realistiskt. Detta berodde på att fibrerna inte var slumpmässigt orienterade. De modellerades som en sammansättning av två regioner: kärna/mantelfibrerna, som fungerar som lastöverföringslänkar mellan sammansatta bindningspunkter, och fibrerna mellan bindningspunkter. Fibrernas mikrostruktur karakteriserades sedan genom svepelektronmikroskopi (SEM) och röntgenmikro-datortomografi (röntgenmikro-CT).
Resultaten visade att de mekaniska egenskaperna hos fiberduken påverkades av de olika polymerförhållandena och orienteringsfördelningen av fibrerna. Till exempel hade ett nonwovenprov innehållande en viktprocent KL-fibrer en PHRR på 368,2 kW*m-2, medan ett prov innehållande tre viktprocent KL hade en PHRR på 337,1 kW*m-2. Detta resulterade i en stark anisotropi i mekaniska egenskaper, vilket innebär att det fanns olikformiga orienteringsfördelningar i fibrerna. Emellertid reducerade ett nonwovenprov innehållande fem viktprocent KL PHRR till 309,3 kW*m-2. Anisotropin hos de mekaniska egenskaperna hos fiberduken tillskrevs också de olikformiga orienteringsfördelningarna av fibrerna. Detta resulterade i att de mekaniska egenskaperna hos fiberduken varierade avsevärt från ett tyg till ett annat.
Dessutom testades även draghållfastheten hos monokomponentfiberfiberduken. Draghållfastheten hos PLA/IFR-fibrerna var 7,3 cN*tex-1. Dessutom hade ett prov innehållande ren PLA-fiber en PHRR på 573,6 kW*m-2. Emellertid var PHRR för de andra nonwovenmaterialen mindre brant. Fibrerna testades med avseende på antändbarhet och proverna antändes inte efter 15 sekunders exponering för en låga.
Tvåkomponents nonwoven-tyg Drag: Bi-Component Spun-Bond non-woven tyg är tillverkat av PE och PP, lågsmältande PE-material för höljet och PP-material för kärnan. Jämfört med traditionellt enkomponentsspunnet tyg säkerställer den banbrytande tillämpningen av tvåkomponentsspunnen webbförstärkning bättre termisk bindningsstyrka. Med hydrofil behandling har Bi-Component den goda hydrofila förmågan och permeabiliteten, smidig och bekväm som siden.
Vikt: 10gsm-100gsm
Bredd: Max 1,6m
Färg: Enligt kundens förfrågan
Kapacitet: 10 ton/dag
Särskilda behandlingar: Hydrofil, Anti-UV, Supermjuk
Applikationer: Hygien: Underlakan och midja för barnblöjor, matförpackningar, etc.
Bi-Component Nonwoven Tyg , även känd som bikomponent- eller konjugatfibrer, är en typ av tyg gjord av två olika polymerer som kombineras under tillverkningsprocessen. De två polymererna kan ha olika egenskaper, såsom smältpunkter, som gör att tyget har specifika egenskaper och egenskaper. Fibrerna kan arrangeras på en mängd olika sätt, såsom sida vid sida eller mantel-kärna, vilket resulterar i olika egenskaper för det slutliga tyget.